Madde - den du älskar att hata

Någon som sett Dove-advertisen som pryder stans reklampelar? "Tjock? Hon tycker det."

50 öre per såld produkt till en Anorexi Bulimi-förening. Me likey

Size zero- Vägen till framgång eller långsamt självmord?

Kurvor, breda höfter och inte alltför smal. Dessa ord kunde symobilsieras med kvinnoideal för ett par årtionden sedan. Idag ser verkligheten annorlunda ut, och på modevisningarnas catwalks i kändisarnas Hollywood är det tydligt vart idealen har vänt. En klar vändning nedåt där storlekarna har minskat rejält. Till storlek noll. Det eftertraktade size zero.

Att yta är viktigt för människan är inget nytt. Det allra flesta bryr sig på något vis om hur deras yttre ser ut.  Och inom modevärlden blir det så tydligt att det nästan går att ta på. Att det är så kan ju tyckas självklart, mode och modellyrket handlar ju just om yta. Modevärlden styr de hetaste kändisarna som snabbt nappar upp det senaste, som i sin tur smittas av på oss, "de vanliga folket". Det i sig kan ju verka ofarligt, men hur blir det när "det senaste" innebär en rubbning, när idealen blir skadliga och när åldersgrupperna som snappar upp trenderna blir allt yngre? För just orden "yngre" och "mindre" verkar vara slagorden i Hollywood-hetsen efter den perfekta kroppen. Senare skönhetsideal pekar på att man helst ska du ha storlek noll, det så kallade "size zero", som i Sverige motverkar storlek 32 eller XXS. En storlek som är väldigt klädsam och passar ypperligt för en människokropp -

om man är sju år vill säga. Experter menar även att denna storlek är omöjligt att ha för en frisk kropp om man är över 140 cm, vilket är en bra bit under genomsnittslängden för just modeller. När jakten på den, enligt idealen, perfekta kroppen blir för omfattande bör varningsklockor börja ringa. För denna jakt kan sluta illa och vara farlig i många perspektiv. Dels för den egna kroppen, vilket säger sig självt att en fullvuxen kvinnokropp inte mår bra av att svältas så kläder för små barn ska passa på en. Men även farligt i den mån att just de yngre tar efter.

Unga tjejer som ständigt matas med bilder utifrån om hur en kvinnokropp ska se ut får sin verklighetsbild alltmer snedvriden, overklig och.. smal. Närmare bestämt XXS. Att växa upp, att bli kvinna och få kurvor, samtidigt som omvärlden, modevärlden och kändisarna, översvämmar oss med budskap om ut att detta är fel, att så ser inte den optimala kroppen ut om du ska vara någon. Man accepterar inte naturens gång och utvecklas, utan helst ska man ha kvar sin barnkropp livet ut för att visa att man har det. Man har storlek noll. Man leker med livet.

En livsfarlig väg  

Tyvärr skulle jag hävda att dessa ideal redan satt för mycket spår i dagens samhälle. Unga som redan ovilligt dragits in i en ond cirkel har svårt att ta sig ut och ändras inte för att andra tröttnat på idealen. Dock finns det undantag. Madeleine är idag frisk och kans se tillbaka på sin sjukdom med kloka reflektioner.               "Jag  var galen i catwalk modellerna förr. Inte för syftet de gjorde, utan deras kroppar. Och jag tror att genom att visa upp senaste modet på en kropp som mäter size0 är det måttstocken vi får leva efter... Jag tror även att det är därför jag har blivit så kolossalt o-modemedveten efter min sjukdom, jag förknippar modet med ideal och mitt aldrig nöjda jag. ."

Inte bara modeller och kändisar exponerar dagens ideal, även smala skyltdockor bidrar till dagens vikthets Foto: Sofia Eddelid

Just det faktum att modellers BMI är långt under den rekommenderade gränsen gör att unga inte kan ta efter sunda idel från sina förebilder. Detta tror jag är en otroligt viktig punkt. För vi påverkas mer än vad vi tror. Även den starkaste kan få sin uppfattning förvriden. Förebilder måste förbli just förebilder, sunda förebilder. De måste inse sitsen de sätter unga tjejer, där de i värsta fall fastnar föralltid, och istället börja propagera för sundhet. Less är inte alltid more.

Hej hopp...
Tänkte ta upp en sak som egentligen tar mig emot,men det är dagens lektion i kostlära. Borde även ge en eloge till våran lärare Roger för att han gjorde det på ett snyggt sätt... Får väl ge honom a little something när vi avslutar kursen så det inte framstår som fjäsk.

Men för att återgå till ämnet jag skulle skriva om; kostlära.
Jag satt och hade ont i magen, lektionen igenom. Jag AVSKYR kostlära, vilket kanske kan vara förståligt utifrån. Men anledningen är inte i grund och botten för att jag är trött på att höra skiten, utan för att en del av mig fortfarande älskar det - tipsen och trixen för kroppen. Jag hatar mig själv för att jag älskar det.

Det är omöjligt för mig att låta bli att reflektera, (och nu ska jag själv försöka att inte ge några "bantningstips") när nya saker kommer upp för mig. Det är så enkelt. Så enkelt. Jag vet. Men jag kan avstå från ruset i kroppen för ett lyckligt liv. Visst kan jag? Jag kan slippa känslan av att känna mig tom och "ren", jag kan slippa svimkänslor och glädjen att känna mina höfter peta ut, jag kan slippa känslan av upprymdhet när man fastat en hel dag. Det kan jag. Men kan min omgivning? Att se hur folk blir entasuiastiska, "ska man göra så?".. "Aha, men vad är bäst?"..."Fettsnålast?"

Gash, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig på bästa sätt, är bara så upprörd... fgkjdfgjdlfklgadsjgsmöcfjgmergtjmfjgdkljgdfkjgödkfjgdfklgjdfjgjdlg. <-- Så kan ni iaf få en känsla av hur jag känner mig.

Jag vet inte vad som tar åt mig... Hat är den ända känslan. Nu när jag suttit några minuter och spikat på detta inlägg vet jag egentligen inte vad som var själva budskapet mer än att jag har så svårt för det själv. Jag lider och jag lider med folk som inte har kunskapen att förstå hur farligt det är att fixa och trixa. Därför lider jag med mig själv. Men nu vill jag koncentrera mig på er; så lyssna på mig: IT'S NOT WORTH IT!

Jag blev inte glad att vara en size 0, och jag tvivlar att ni skulle vara.

Sofia som är blivande journalist skriver repotage om size0 m.m. Blev tillfrågad att ställa upp på en liten intervju, så här har ni mina hastiga svar..

Inspirerades du av "size zero" och strävade efter det?
Inte alls, men kan känna att det är en inspirationskälla för mina "medmänniskor" och jag har svårt att inte lägga märke till hysterin runtikring size0 idag. Då jag själv var en size0 kände jag mig inte nöjd med min kropp, jag kände mig enorm och såg mig jämt i speglar för att kunna förkasta mig själv hur tjock och eländig jag såg ut. Jag köpte byxor i trång storlek och jag var inte nöjd förens de satt pösigt osv. Jag tävlade inte om att bli en size0 utan att bara bli smalare, smalare och smalare. Därför vet jag risken med att sträva efter mer. Jag blir aldrig nöjd.

Tror du att du hade drabbats av sjukdomen om idealen sett annorlunda ut?
Är lite delad, då jag tog "svälten" som en utväg från andra problem. Jag kände att jag kunde smita undan från omvärlden genom att bilda den lilla "bubblan" som jag gick runt i, i min sjukdom. Det var inte idealen som påverkade mitt "beslut" att svälta ner mig, utan min omkrets som tryckte ner mig. Min tränare tyckte att jag hade tjocka lår (och det kommenterade denne gärna) och det blev ett problem i mitt "kärleksliv" (som 13åring vet jag väl inte hur mycket jag kan ta i och skriva att det var ett kärleksliv, men det var fortfarande kärlek i mitt liv) då min pojkvän skrek ut tjockis i korridoren och hans vänner trackade mig på internet. Men å andra sidan så måste min omkrets ha jämfört mig med något typ av ideal som kunnat kalla mig tjock...

Fanns det kändisar/modeller som du såg som förebilder?
Nej, inte vid "starten" av min ätstörning, jag strävade inte efter att efterlikna någon än ett smalare Jag. Senare började jag läsa PRO-ANA sidor m.m och såsmåningom blev jag smått förtuttad i Nicole R's viktnedgång och tyckte att det var bra att ha någon att se upp till. Det känns nästan klyschigt att nämna Nicole R i ett sådant här sammanhang men det som serveras framför en är lätt att få för sig att (bokstavligen) tugga i sig. Men det gäller att låta bli, åtminstånde om man ska ge ett litet plus till ätstörningen... haha.

Vad tycker du idag om dagens skönhetsideal? Borde det finnas en högre gräns, typ BMI-gräns för offentliga modeller osv? Hur kan man komma åt "problemet"?
Jag kan inte påstå att jag själv är något modefreak, men var galen i catwolk modellerna förr. Inte för syftet de gjorde, utan deras kroppar. (Så det kanske är en sorts förebild?) Och jag tror att genom att visa upp senaste modet på en kropp som mäter size0 är det måttstocken vi får leva efter... Känns ganska naturligt för min egen del. Jag tror även att det är därför jag har blivit så kolosalt o-modemedveten efter min sjukdom, jag förknippar modet med ideal och mitt aldrig nöjda jag.

BMI-gränser på catwalken har ju ganska länge varit omdiskuterat och jag tror lite i banorna att modellerna sätter BMI-gränsen. Jag menar alltså inte att det BMI vi mår bäst av (19-22 tror jag att det är) är det normala förens vi har förebilder som har BMI på ovanstående.

Svenska/Svenska som andra språk
vårterminen 2007

Delprov C skrivuppgifter
Vidgade vyer

Namn: Madeleine Magnerius
Lärare: Pia *******

"Sanning eller lögn?

'Ärlighet varar i längden' - Ett tämligen överreklamerat uttryck, kan tyckas...

'Jag säger ju bara vad jag tycker!' ... Jag skulle vilja beskriva tillfället som jag starkast minns, utifrån egna erfarenheter, fått träffa på den sortens uppriktighet...

I flera år lunkade jag omkring olyckligt kär. Men i hopp om att få uppleva kärlek av denne, höll jag förälskelsens gnista vid liv, fast i smyg. När högstadiet satte fart lyckades jag klassa mig in bland de "populära", och njöt utav hela tillställningen med allas ögon inriktade på ett ända fokus, Mig!
Tillfredsställelsen var fullständig. (Låt oss nu kalla min kärlek Mr. X, för enkelhetens skull)
Jag lät förföras av X, som föreföll underlägsen vid den tidpunkten, och allteftersom blev vi alltmer vad man skulle kunna kalla "ett par". Mitt liv hade fått en sprillans ny mening, jag var äntligen LYCKLIG!
Under tre års tid hade jag i desperata (men tappra) försök ansträngt mig att få kontakt, men misslyckats. Nu stod han framför mig. HAN ÄLSKADE MIG!

Men tiderna förändras, och i mitt fall; alldeles för hastigt. Efter drygt ett år av blomstrande romantik dög mitt ego inte längre. X blev alltmer populär hos töserna, och jag, ständigt ifrånputtad. Konflikter uppstod, och slutet på vårat "förhållande" var, dessvärre, ett faktum.
En dag fick jag känna den råa smaken av hans hårda ord:
"TJOOOOOCKIS!"
Ljudvågorna ekade med en härlig klang i flera sekunder längs den tysta sjukhusliknande skolkorridoren, jag vände mig sakta om med ett uttryckslöst ansiktsuttryck och stelnade till. Han tryckte på min ömma punkt, och han visste det så innerligt!
Till en början konfronterade jag emot. Skrek saker tillbaka för att framstå som en minst lika god kålsupare, men efter att få höra:
"Men ge upp! Fattar du inte att du inte har något att sätta upp emot mig, jag är ju i alla fall ärlig.."
... Gjorde jag som han bad. Gav upp.

Efter upprepade tillfällen av denna "mobbning" blev jag, förutom totalt förkrossad eftersom jag fortfarande var förälskad, sjuk.
Idag har jag tampats med anorexins skoningslösa kraft i dryga två år, och slutar aldrig förundras av faktumet att några ynka, egentligen meningslösa, ord kan ha åstadkommit så mycket lidande hos mig och min omgivning.

X vågar inte längre möta min tomma blick, antagligen utav rädsla och skam men jag önskar att han fick insikt om hur hårt hans sanning bet på mig..

Men, för att hålla en röd tråd i det här inlägget bör jag även ta ställning för alla strikta sanningsägare där ute. Jag antyder inte att en lögn är en utväg, det är enormt osmakligt med lögnare, utan menar bara att stundtals skulle man kanske kunna undanhålla sanningen inom ramarna, eller vad en legitimerad ortoped skulle kunna benämna som kraniet. Tiga är guld!

...Vad många annars kopplar med substantivet "utväg" är att dra en nödlögn, en s.k vit lögn.
Majoriteten tycker ofta att det är prima att kunna ta till en liten osanning, desamma menar även jag. Varför börja bråka om småtjafs gällande tycken och smaker? Ingen kan stå på sanningens sida i en sådan diskussion, och i slutändan går någon sårad (9 fall av 10). Vad jag vill komma fram till är att man alltid förutsätts tala sanning men som en mogen människa kunna se till helheten och de inblandade individerna.

Visst, en lögn är alltid en lögn, men alla begår vi misstag (ljuger), och genom att köra över en kamrat med budskapet "sanningen är viktigast" tycker jag att man själv begår ett..

Till helheten hör också förlåtelsen, och varför jag påpekar det är för att om X skulle be om nåd och ursäktande ta tillbaka sina osanna ord skulle jag falla pladask.

Eller vänta!.. Skulle jag det?
Nej, nu ljuger jag nästan inför mina egna ögon!
Sanningen är ju så subjektiv, utgår från individen själv så att säga.

Hur jag än vänder och vrider på detta ämne tycks jag inte komma fram till någon solkar slutsats, utan kan bara konstatera att:

SANNINGEN ÄR EN STOR FET LÖGN!

Av: Madeleine Magnerius"

 Tillsammans är vi starka

Ni som anser att Ana är en sjukdom, ni har kommit fel, ni kan gå härifrån!

Tack!!!

Att leva med Pro Ana är att välja en livsstil, inte en sjukdom.

Plus att en sjukdom väljer man inte.

Men Ana, kan man välja!

Vi väljer att leva lite sundare, lite smalare

än ni andra.

Vi vägrar dras med i ett samhälle där alla bara blir

TJOCKARE OCH TJOCKARE OCH TJOCKARE.

Vi säger, nej tack jag åt nyss!!!

Sen får ni vräka i er hur mycke mat och äckel ni vill.

Det är helt okej för mej.

Men försök inte att få mej till att göra det samma.

Jag lever med Pro Ana.

Jag lever tillsammans med Pro Ana.

Och jag är inte sjuk.

Bara en aning smartare än ni som inte förstått tjusningen

med att inte äta, se kilona rasa,

och tillslut få känna dom rena, vackra benen.

Så sluta tjata!

Och lämna oss ifred!